Om rädsla

Den magra responsen på debattartikel om placebo & noceboeffekter motiverade ett föredrag om rädsla på Sjukgymnastdagarna 1999. Temat bedömdes tillhöra psykiatrisektionen under rubrik psyke & kropp. En svårsmält tanke för en feldenkraispedagog . Kultur & religion blandas med en önskan om vetenskap. Jag menar att om det jag skriver om är psykiatri, vad är då ortopedi? Mekanik? Ingenjörskonst? Jag vägleder människor, inte kroppar eller psyken. Feldenkraismetoden behöver inte, till skillnad från sjukgymnastiken, dela in människor i specialiteter och kategorier.

Detta föredrag har jag delat ut i många exemplar. Det kan ligga i vågskålen när det gäller att upprätta det förtroende som krävs för att börja en verklig process. Det framkallar ibland starka känslor. Jag vidhåller att det är onödigt att göra människor illa när de söker hjälp. Även om den hjälpsökande med munnen säger ja till obehagliga undersökningar, manipulationer & smärtsam träning. Spädbarnsforskningen har gjort landvinningar angående små människors smärtkänslighet men dessa har fortfarande inte slagit igenom fullt ut när det gäller oss vuxna. Att vårt samhälle är så ambivalent i denna fråga kräver en forsatt analys och diskussion om vad "kropp" och lidande är och vad det representerar i vårt postmoderna och av religionsföreställningar starkt influerade samhälle. Forskare som professor Martin Ingvar och docent Lisbeth Sachs ger vetenskapligt stöd för detta tänkande med viktiga rön om placeboeffekter och dess påverkan på hjärnan och immunförsvaret. [+]PDF